thumbnail image
MULTIKONSTNÄR I RÖRELSE

Även om det bara gått tre år sedan Tove Dreiman tog sin masterexamen från Konstfack har hon hunnit med allt från scenografi och kostym för Stina Nyberg, ett konstnärsresidens i Japan, till utställningar på konsthallar, gallerier och till och med i tunnelbanan.

4 min read

Tove Dreimans frenetiska produktion ger sig tillkänna i det konstnärliga uttrycket mellan sicksackande linjer och vibrerande former. Ett uttryck som inte särskilt förvånande tilltalade Under Bron där hon installerade en grottmiljö i neon inuti klubbens utställningsdel UB Art. Textil, måleri, keramik och video är bara några av de material som Dreiman rör sig mellan. Artworks Elias Kautsky träffar henne i ateljén i Skärholmen, som delas med bland andra Iris Smeds och Jakob Ojanen

Tove Dreiman i sin ateljé.

Du verkar ha så många olika saker för dig, i alla möjliga sammanhang, hur skulle du sammanfatta din konstnärliga praktik?

Den är verkligen flytande. Förut tyckte jag det var ett problem att jag inte kunde bestämma mig för en inriktning, men nu tycker jag bara det är kul att få byta beroende på i vilket sammanhang jag befinner mig i. Ena veckan gör jag keramik för mig själv i ateljén och andra veckan gör jag dekor som förhåller sig till en annan persons konstnärskap. Även om jag färgats av ett slags problemlösande tankesätt från mina tidigare designutbildningar märkte jag till slut att jag kände mig mer hemma i friare samtal kring konst.

Är det något medium som ligger dig närmare?

Jag har en bakgrund i illustration, även om att jag alltid velat göra scenografi. Så det är mycket teckning. Jag tänker i bild, i 2D, för att göra saker förståeligt för mig själv, även om slutresultatet blir något annat.

Jag upplever att det finns en rebellisk anda i dina verk, skulle du hålla med om det?

Jag blir glad av att höra det! Men ibland känns det som att allt blir mest mysigt och mjukt, och att det är lite ofarligt. Jag blir nyfiken på om det är något särskilt du tänker på?

Ja, dels är det ett allmänt intryck, men jag tänker också på hur du jobbar med så olika material och behandlar dem lite som du vill, utan förhålla dig alltför mycket till regler. Om vi tar det gigantiska draperiet du gjorde på uppdrag av Marabouparken som exempel, så sydde du ju först omsorgsfulla applikationer som du sedan målade över.

Det var egentligen en väldigt metodisk produktion, eftersom den var så storskalig, men det fanns utrymmen där jag kunde gå loss. På slutet hade jag råkat ha lite för mycket vatten i färgen så när jag skulle signera draperiet så såg det ut som det stod 2019. Då tänkte jag att vad synd att gå igenom den här månadslånga processen med att sy, för att sedan ställa till det på slutet.

Hur påverkas du av tiden vi lever i?

Å ena sidan känner jag mig attackerad av samtiden, det är så mycket intryck och information, men den är också full av inspiration. Det gäller att släppa in lagom mycket vid rätt tidpunkt, så man inte blir helt överrumplad bara av att gå in på instagram eller läsa tidningen. Det är en hel del oro och stress i samtiden, som ibland följer med in i konsten.

Det får mig att tänka på några teckningar som du nyligen ställde ut på Crum Heaven, Self Consuming Drawings.

Ja, de formerna är guidade av oro. De liksom hugger sönder sig själva. Samtidigt är de former jag ofta återkommer till som en lugnande och tillfredsställande form att göra.

Finns det någon på i den svenska konstscenen som har varit extra viktig för dig?

Scenkonst och samtida dans är något som jag ofta blir berörd av. Jag hamnade av en slump på Nationalmuseum när Lundahl & Seitl uppförde sitt verk Symphony of a Missing Room för flera år sen. Jag hade förväntat mig något helt annat, att jag skulle få se en klassisk dansföreställning, men det var en publik på fyra personer i totalt mörker som fick en alldeles speciell upplevelse. Även personer jag jobbat med inspirerar mig, bland annat Hanna Stenman och Stina Nyberg. Sen längtar jag efter allt som Amanda Apetrea och Halla Olafsdottir gör. Jag är glad att jag lever samtidigt som dem.

Vad ser du mest fram emot 2019?

Jag ska försöka ta det lite lugnt och vara i ateljén och sen drömmer jag om att åka till Mexiko några månader i höst.

Se Toves profil på Artworks här

BACK TO TOP

arrow up